Everything Everywhere All at Once (2022)

Betyg: 3/5.

Action/Komedi, USA (A24) 139 min. färg

Regissör: Daniel Kwan, Daniel Scheinert

Producent: Daniel Kwan, Mike Larocca, Anthony Russo, Joe Russo, Daniel Scheinert, Jonathan Wang

Manus: Daniel Kwan, Daniel Scheinert

Foto: Larkin Seiple

Musik: Son Lux

Skådespelare: Michelle Yeoh, Stephanie Hsu, Ke Huy Quan, James Hong, Jamie Lee Curtis, Tallie Medel, Jenny Slate, Harry Shum Jr, Biff Wiff, Brian Le, Andy Le

Rolig, galen, bisarr, förvirrande, action-späckad och hjärnskrynklande, men i grund och botten ett familjedrama.

Michelle Yeoh (Crouching Tiger Hidden Dragon, Crazy Rich Asians) spelar Evelyn Wang, mamma och fru i en amerikansk-kinesisk invandrarfamilj som verkar bli alltmer splittrad för varje dag som går. Hennes man (Ke Huy Quan) har begärt skilsmässa, hennes pappa (James Hong) sitter i rullstol men hans långa, överhängande skugga är påtaglig, en konflikt mellan gamla traditioner och hennes dotters (Stephanie Hsu) sexuella läggning har skapat en spricka i familjedynamiken, och familjeföretaget är på väg att falla i spillror.

Evelyn känner sig fast, och en utväg uppenbarar sig när hon blir indragen i ett absurt, våldsamt multiuniversum, där hon möter alternativa versioner av sig själv och de runtomkring henne. Här kan vad som helst hända, allting är möjligt, och viktigast av allt

— det är hennes chans att nå sin fulla potential och att laga sin trasiga familj.

Minst sagt så är Everything Everywhere All at Once en svår film att beskriva, och som titeln föreslår händer allting överallt på samma gång. Scen efter scen far iväg i ett rasande tempo som aldrig släpper — i ena stunden tar utförliga slagsmålsscener huvudfokuset, i nästa utsätts vi för snabba expositionsdialoger som kan göra det knepigt att hänga med i svängarna, sedan befinner vi oss på udda platser i udda situationer — och den här bristen på andrum blir lite väl mycket för en film så pass lång.

Komedin är en besynnerlig blandning av parodihumor, excentrisk humor — som jag förmodar avsiktligen påminner om den Stephen Chow använder sig av i t.ex Journey to the West (2013) — och kosmisk, existentiell humor som skulle få självaste Douglas Adams att storkna. De flesta av skämten landar, medans liksom tempot, riskerar man bli övermättad av allt som stoppats in.

Överlag är det en välgenomtänkt film, fylld med symbolik och djup som säkerligen lönar sig efter fler tittningar. Produktionen är dessutom mycket snygg, men i slutänden är det definitivt inte en film för alla.