The Black Phone (2021)

honom. Hon kan se framtida händelser i sina drömmar, och hon hoppas att denna ”gåva” kan leda henne till honom, innan det är försent. 

       Med imponerande rollprestationer — särskilt från de yngre — har filmen gott om intensiva, nagelbitande scener där man inte kan låta bli från att undra vad som kommer hända härnäst, vad det är som lurkar bakom nästa hörn eller i ögonvrån, rädd — liksom Finney — att Rövaren kan komma tillbaka vilken sekund som helst, och det här, tillsammans med historiens övernaturliga delar, är dess styrka.

       Dess svaghet ligger däremot i dess stundom klumpiga, komiska inslag, som verkar komma från ingenstans och sticker ut som en pusselbit som inte passar. Det lilla våldet som finns (och jag tänker på en viss scen i synnerhet) är överdrivet skrattretande och bryter spänningen helt och hållet. 

       Rövaren själv är en hotfull närvaro, men inte en något vidare utvecklad sådan — en till synes stor aspekt av hans persona, att han är magiker på samma sätt som John Wayne Gacy var en clown, försvinner och glöms bort efter Finneys bortrövande. Det finns inte heller någon riktig motivation bakom varför han gör som han gör, och han framställs som mycket mer passiv än andra filmseriemördare. 

       Man har tydligt tagit inspiration från kända true crime-fall från sjuttio- och åttiotalet. Att det hela utspelar sig på den amerikanska förorten 1978 påminner om många true crime-dokumentärer som kryllar på Netflix, och att vissa scener använder sig av den klassiska super-8-looken bara förstärker den här känslan. Filmen har även fingeravtryck från Stephen Kings verk, vilket inte borde vara en överraskning då den är baserad på en novell skriven av hans son, Joe Hill. 

       För skräckfilmsentusiasten.