The Northman (2022)

Betyg: 4/5.

Historisk/Drama, USA (Universal, Focus Features, New Regency Productions) 137 min. färg

Regissör: Robert Eggers

Producent: Robert Eggers, Mark Huffam, Lars Knudsen, Arnon Milchan, Alexander Skarsgård

Manus: Robert Eggers, Sjón

Foto: Jarin Blaschke

Musik: Robin Carolan, Sebastian Gainsborough

Skådespelare: Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Claes Bang, Ethan Hawke, Anya Taylor-Joy, Gustav Lindh, Elliott Rose, Willem Dafoe, Phill Martin, Eldar Skar, Olwen Fouéré, Edgar Abram, Jack Gassmann, Ingvar Sigurdsson, Oscar Novak, Jack Walsh, Björk, Ian Whyte

Robert Eggers tredje film är en episk, rå och visuellt fulländad edda.

The Northman är regissören Robert Eggers tredje långfilm och hans hittills mest ambitiösa projekt. Handlingen kretsar kring prinsen Amleth (Alexander Skarsgård) och tar sin början år 895 e.Kr., då han som pojke vittnar sin far (Ethan Hawke) bli mördad av sin farbror Fjölnir (Claes Bang). Fjölnir tar över kungadömet och Amleth drivs på flykt. Han hittas av ett gäng vikingar och växer upp till att bli en hänsynslös bärsärk, törstande efter dagen han kan ta sin hämnd — en dag som närmar sig när han får reda på att Fjölnir hamnat i exil på Island, och nästlar sig in som träl på Fjölnirs gård, i väntan på rätt ögonblick.

Den här historien kanske låter bekant, och det är för att filmen bygger på en gammal sägen som har sitt ursprung i texten Gesta Danorum, men är mer känd i sin senare form som Shakespeares

Hamlet. Eggers imponerande detaljsinne och krav på historisk

precision väcker denna blodiga, ofta obehagliga berättelse till liv. Allt från kostymerna, till val av inspelningsplatser, till hur manuset är skrivet och den tidstypiska musiken får det hela att kännas verkligt — och liksom hans tidigare filmer The Witch (2015) och The Lighthouse (2019) skulle det lika gärna kunna vara ett fönster till den faktiska dåtiden där allt utspelar sig.

Brutaliteten som medföljer denna realism är inget filmen skyr undan ifrån. Världen som skildras är grym, grisig och skoningslös. Samtidigt så är det en saga med övernaturliga inslag, där sierskor och gudar existerar, där de döda kan prata och liv finns efter döden.

Filmen håller ett slags avstånd från tittaren, och innehar stundom en teatralisk kvalité — vissa scener känns som att de är tagna rakt ur en pjäs, men på ett sätt som passar i helheten. Filmens achilleshäl däremot måste vara karaktärerna. De framställs som ganska tunna, man går aldrig in på djupet med dem och de är inte mycket mer än sina funktioner i handlingen.

I sedvanlig Robert Eggers-stil myllrar The Northman med unika, kusliga och underliga bilder. Den är storskalig, definitivt hans mest sammanhängande film, och trots att jag föredrar hans två debutfilmer anser jag att den här är den mest lättillgängliga för den bredare publiken.