Vi följer huvudpersonen Tokyo (Jeon Jong-Seo, The Call) som i denna tolkning är en nordkoreansk tjej, som i smyg njuter av sydkoreansk underhållning, tvingas gå med i militären, och efter att landet öppnat upp ger sig av till södern för att starta ett nytt liv. Det visar sig dock inte vara idyllen många hoppats på. Återföreningen har främst gynnat de rika, och hon tvingas vända till ett kriminellt liv för att försörja sig. Hon blir snabbt efterlyst, och efter ett år på rymmen rekryteras hon — precis som sin spanska motpart — av ett mästergeni endast känd bakom namnet Professorn (Yoo Ji-Tae). 

       Professorn har samlat ihop en udda grupp missanpassade brottslingar i syfte att arrangera ett ambitiöst rån mot det så kallade Joint Economic Area — det nybyggda Myntverket som tillverkar och distribuerar sedlar till nord och syd. Anonymitet är av det yttersta, och medlemmarna bes välja stadsnamn som alias. Utöver Tokyo har vi såklart; det grova kompisparet Helsingfors (Kim Ji-Hoon) och Oslo (Lee Kyu-Ho), far och son-duon Moskva (Lee Won-Jong) och Denver (Kim Ji-Hoon), bedragerskan Nairobi (Jang Yoon-Ju), data-hackern Rio (Lee Hyun-Woo) och den tyranniske Berlin (Park Hae-Soo, Squid Game), här en f.d fånge från Nordkoreas hänsynslösa koncentrationsläger. 

       Rånet inleds och därefter blir serien inte mycket mer än en kopia. Händelseförloppet, alla konflikter, karaktärer och platser, scen efter scen, är direkt tagna ur det spanska originalmanuset. Den unika neo-noir-looken som etablerats under första halvan av första avsnittet försvinner och ersätts av samma stil som förlagan. Känslan, enda ned till musikvalen känns som en medveten ansträngning att imitera den spanska versionen. 

       Som kopia är det hursomhelst en bra kopia. La Casa de Papel: Korea är välproducerad. Skådespelarna gör bra ifrån sig och serien är överlag lika gripande och spännande som sin föregångare. Och vem vet, när resterande sex avsnitt väl landar på Netflix kanske de överraskar och gör något nytt och oväntat?

       Tills dess skulle jag säga, om du ska se La Casa de Papel, se originalet först och sen denna om du är intresserad. Det är inte mer än rätt.